Att inte kunna vila

Han kallar sig själv för Pluto. Min son. Han fyller snart tre år och jag älskar varje minut jag får vara med honom. Bästa stunden på dagen är när han har lagt sig och jag ligger bredvid honom och snusar honom i håret, just innan han skall somna. När det bara är vi, och hela världen stannar upp. Efter en stund sover han och jag går upp. Går ut från hans rum, John Blund strödde visst lite sömnsand över mig med för nu är jag så trött att jag går raka vägen till badrummet och borstar tänderna och stupar i säng. Jag saknar förmåga att koppla av. Återhämta mig. Ta det lugnt. De där goda stunderna som ger energin tillbaka. Jag kör på. Jag tänker att det är lugnt nät jag dammsuger, plockar, bakar, skriver matlistor, stryker tvätt, vattnar blommor, städar undan på gården, promenerar med hundarna. Ja alla aktiviteter man nu kan tänkas hitta på. Men jag behöver VILA. VILA VILA VILA. Paus. Jag har googlat på trött, trötthet etc. i flera års tid, i min enfald trott att jag skall hitta något tips. Eller om det är normalt att vara såhär trött. Jag går omkring och tror att alla är det. Jag har börjat bli riktigt rädd för att jag är såhär trött. Den skrämmer mig. Långsamt förstår jag att det beror på att jag ej återhämtar mig. Att jag, min kropp och mina sinnen aldrig får vila. Att det ÄR normalt med tanke på orsaken. Jag är igång från 5.30 till 22. Klockan 13.30 får jag ett hårt slag i huvudet. Varje dag. En känsla av att ben, armar och händer sväller upp och blir tunga som medicinbollar. Jag blir otymplig och känner mig full. Det känns som blixtrar och stjärnor i huvudet, och hela jag blir förlamad. Själsligt blåser en orkan av ångest över mig och säger till mig att jag är en så jävla dålig människa som bara sitter där. Varför gör jag inget? FÖR ATT JAG INTE ORKAR SKRIKER HELA MITT VÄSEN TILLBAKA. Men min kassa självkänsla nöjer sig inte med det. Man skall vara duktig.